WeBible

1 - Men den förut omtalade Sisom hade gjort angivelsen om penningarna och förrått sitt fädernesland, utspridde det onda ryktet om Onias, att det var denne själv som hade skrämt Heliodorus och anstiftat hela olyckan.

2 - Ja, han fördristade sig att kalla honom som var stadens välgörare och sina landsmäns beskyddare och lagens nitiske vårdare för en ränksmidare mot styrelsen.

3 - Men när fiendskapen gick så långt att en av Simons betrodda män till och med gjorde sig skyldig till blodsdåd,

4 - och Onias nu insåg huru farlig en sådan tvedräkt kunde bliva, och därtill märkte huru Apollonius, Menesteus' son, ståthållaren i Celesyrien och Fenicien, ytterligare underblåste Simons ondska,

5 - då begav han sig åstad till konungen, icke för att uppträda såsom anklagare mot sina landsmän, men i avsikt att främja vad som lände hela folket till gagn, både i det allmänna och i det enskilda.

6 - Han förstod nämligen att det skulle vara omöjligt att få frid och ro i de allmänna förhållandena, om icke konungen tog saken i sin hand, och att Simon icke skulle upphöra med sin galenskap.

7 - Men när Seleukus hade avlidit och Antiokus, med tillnamnet Epifanes, hade övertagit konungamakten, lyckades Jason, Onias' broder, på bakslugt sätt tillvälla sig översteprästämbetet,

8 - i det att han ingav en skrivelse till konungen och lovade honom tre hundra sextio talenter silver, och därtill ur en annan inkomstkälla åttio talenter.

9 - Därjämte utfäste han sig att lämna skriftlig förbindelse på ytterligare ett hundra femtio talenter, om det tillstaddes honom att efter eget gottfinnande upprätta en anstalt för kroppsövningar och en övningsskola för ynglingar, och att få upptaga Jerusalems invånare såsom medborgare i Antiokia.

10 - Sedan konungen hade givit sitt bifall härtill och Jason så hade fått makten i sina händer, begynte denne genast att omdana sina landsmän efter grekiskt mönster.

11 - Han förkastade de förmåner som konungen hade beviljat judarna genom förmedling av Johannes, fader till den Eupolemus som var med bland dem som sändes till romarna, för att ingå vänskap och förbund; han avskaffade ock de lagliga ordningarna och införde nya lagstridiga seder och bruk.

12 - Så anlade han med vett och vilja just nedanför själva borgen en anstalt för kroppsövningar, och de förnämaste unga männen förmådde han att i grekisk huvudbonad deltaga i övningarna.

13 - Och en sådan blomstring nådde det grekiska väsendet, och en så stor omfattning tog övergången till hedniska skick och bruk, i följd av den ogudaktige och föga översteprästerligt sinnade Jasons övermåttan stora skändlighet,

14 - att prästerna icke längre brydde sig om att sköta sin tjänst vid altaret, utan visade förakt för templet och försummade offren och skyndade åstad för att få vara med om det lagstridiga skådespelet på övningsbanan, så snart tecken hade givits till övning med kastskivan.

15 - Det som fäderna räknade såsom något hedrande, det aktade de sålunda för intet; de grekiska utmärkelserna däremot ansågo de vara mycket ärofulla.

16 - Fördenskull råkade de ock i svår nöd; de fingo till fiender och plågare just dem vilkas levnadsvanor de så ivrigt efterhärmade, och som de i allt ville likna.

17 - Ty att vanvörda de gudomliga lagarna sker icke utan våda. Nej, att så är, det visar vad som efteråt händer.

18 - Då nu de vart fjärde år återkommande tävlingsspelen firades i Tyrus, i konungens närvaro,

19 - skickade den skändlige Jason såsom ombud från Jerusalem vid spelen några män som hade fått medborgarrätt i Antiokia, för att lämna fram tre hundra drakmer silver till offret åt Herkules. Men de som så skulle lämna fram penningarna bådo att man icke skulle använda dem till offer, utan bestämma dem för någon annan utgift.

20 - Dessa penningar skulle alltså enligt avsändarens vilja gå till offret åt Herkules, men tack vare dem som skulle lämna fram penningarna gingo dessa till treroddarfartygens utrustning.

21 - Med anledning av konung Filometors tronbestigning blev Apollonius, Menesteus' son, sänd till Egypten. Genom honom fick Antiokus underrättelse om att Filometor hade blivit ovänligt stämd mot hans regering. Han begynte därför att vidtaga mått och steg för att trygga sitt rikes säkerhet. Då han nu för detta ändamål hade begivit sig till Joppe, avlade han också ett besök i Jerusalem.

22 - Här fick han ett ståtligt mottagande av Jason och folket i staden och ledsagades ditin under fackelsken och glädjerop. Därefter drog han med sin här till Fenicien.

23 - Men efter tre år sände Jason åstad Menelaus, en broder till den förut nämnde Simon, för att till konungen överlämna de penningar som han hade utlovat, och för att avsluta förhandlingarna angående några nödiga frågor.

24 - Denne ställde sig in hos konungen och smickrade honom, under det att han själv uppträdde såsom vore han en mäktig man, och lyckades så få översteprästämbetet överflyttat på sig, i det han överbjöd Jason med tre hundra talenter silver.

25 - Sedan han nu hade erhållit konungens fullmakt, vände han tillbaka hem, utan att äga något som gjorde honom värdig översteprästämbetet, men med alla en grym härskares lidelser och ett vilddjurs raseri.

26 - Så blev då Jason, som bakslugt hade undanträngt sin egen broder, själv på ett bakslugt sätt undanträngd av en annan och jagad i landsflykt till ammoniternas land.

27 - Menelaus var alltså visserligen i besittning av makten, men fullgjorde icke sina skyldigheter i fråga om de penningar som han hade lovat konungen,

28 - och detta, fastän Sostratus, befälhavaren på borgen, framställde krav på dem; denne ålåg det nämligen att indriva penningavgifterna. På grund härav lät konungen kalla dem båda inför sig.

29 - Menelaus lämnade då kvar såsom ställföreträdare i översteprästämbetet sin broder Lysimakus, Sostratus åter såsom sin ställföreträdare Krates, befälhavaren på Cypern.

30 - Så stodo nu sakerna, när ett upplopp inträffade i Tarsus och Mallus, med anledning av att dessa städer hade blivit bortgivna såsom gåva åt Antiokis, konungens bihustru.

31 - Konungen begav sig då med all hast dit, för att ordna förhållandena, och lämnade såsom sin ställföreträdare kvar Andronikus, en av dem som stodo högst i anseende.

32 - Menelaus, som nu ansåg sig hava fått ett gynnsamt tillfälle, tillgrep några av helgedomens guldkärl och förärade dem åt Andronikus; andra sådana hade han just låtit sälja i Tyrus och kringliggande städer.

33 - När Onias hade fått säker kunskap härom, uttalade han sitt skarpa ogillande därav, sedan han förut hade dragit sig undan till en fridlyst plats i Dafne, det som ligger invid Antiokia.

34 - Menelaus tog på grund härav Andronikus avsides och uppmanade honom att bära hand på Onias. Sedan Andronikus hade låtit övertala sig till att begå ett sådant svek och fått bekräfta detta med edlig försäkran, begav han sig åstad till Onias och lyckades också, fastän han var misstänkt, att, efter avgiven försäkran, övertala denne att lämna sin fristad. Han lät nu ofördröjligen röja honom ur vägen, utan att hava någon försyn för vad rätt var.

35 - Därför kände också icke allenast judar, utan jämväl många från de andra folken ovilja och förtrytelse över det orättfärdiga mordet på denne man.

36 - Och när konungen kom tillbaka från Ciliciens landsändar, anförde judarna i staden klagomål över att Onias så hade blivit dräpt utan sak; och jämväl grekerna visade sin avsky över ogärningen.

37 - Då blev Antiokus djupt bedrövad, och han rördes till medlidande och tårar på grund av den avlidnes hovsamhet och stora redbarhet;

38 - han upptändes av vrede och lät genast taga ifrån Andronikus hans purpurmantel och slita sönder hans kläder, och han lät föra honom omkring genom hela staden, till just den plats där han hade förövat illgärningen mot Onias. Där lät han avrätta mördaren, som sålunda av Herren fick sitt välförtjänta straff.

39 - Men Lysimakus begick, med Menelaus' goda minne, många helgerån i staden, och ryktet härom spridde sig utanför staden. Då samlade sig mängden tillhopa mot Lysimakus, sedan ett stort antal guldkärl redan hade blivit skingrade åt olika håll.

40 - Men när folkhoparna, fulla av förbittring, satte sig i rörelse, lät Lysimakus väpna vid pass tre tusen man och gjorde så själv begynnelsen med att bruka våld; därvid hade en viss Hauranus ledningen, en man som var långt framskriden i ålder och lika långt i dårskap.

41 - Så snart de nu märkte att Lysimakus rentav lät det gå till anfall, grepo somliga av dem stenar, andra grova trästycken, och några togo händerna fulla av askan som låg där, och slungade allt detta om vartannat in bland Lysimakus' folk.

42 - På det sättet sårade de många av dem och nedgjorde också några och drevo hela skaran på flykten. Och helgerånaren själv dräpte de invid skattkammaren.

43 - Med anledning av vad som hade skett öppnades en rättegång mot Menelaus.

44 - Och när konungen hade anlänt till Tyrus, förde de tre män som hade blivit ditsända av Stora rådet sin talan inför honom.

45 - Men då Menelaus' sak redan syntes förlorad, lovade han Ptolemeus, Dorymenes' son, en ansenlig summa penningar, för att denne skulle söka vinna konungen.

46 - I detta syfte förde Ptolemeus konungen bort till en pelargång, under förevändning av att han skulle få svalka sig, och lyckades nu omstämma honom.

47 - Och så frikände konungen Menelaus från anklagelserna, denne som var upphovsman till hela skändligheten; men de ömkansvärda männen, som skulle hava blivit frikända såsom icke skyldiga, till och med om de hade haft att föra talan inför skyter, dem dömde han till döden.

48 - Dessa som hade talat till försvar för staden och folket och de heliga kärlen fingo således utan dröjsmål undergå ett oförtjänt straff.

49 - På grund av denna våldsgärning blevo jämväl några tyrier upprörda och betalade utgifterna för deras likbegängelse med stor frikostighet.

50 - Men Menelaus fick, till följd av de maktägandes snikenhet, behålla sin höga ställning; och han uppträdde såsom en stor ränksmidare mot sina egna landsmän, allt under det att han tillväxte i ondska.